Känner du till begreppet ”mina barn och andras ungar”? Det gör du förmodligen. I grund och botten handlar det om föräldrars förmåga att se sina barn som perfekta små änglar som ingen får rikta någon kritik emot, medans andras barn, eller ungar, är ouppfostrade, inte lika söta och inte lika bra eller smarta som ens egna barn. Och det kanske handlar om någon form av inbyggd försvarsmekanism, för vem vet vad som skulle hända om vi människor skulle tycka att alla andras barn var mycket mer förträffliga än våra egna, skulle vi börja välja bort våra egna då? Förmodligen inte. Men det här är en väldigt jobbig sak för många eftersom det öppnar för att kritisera andras barn, och det är ju alltid en förälder som i slutändan blir den som får ta emot och ta ansvar för kritiken, och den är inte lätt att hantera alla gånger. Dagens Nyheter har skrivit en del om fenomenet, och en av de som kommit till tals i en av artiklarna säger följande:

Jag har varit med om att få kritik eller kanske rättare sagt kommentarer (ibland räcker det med en ilsken blick). Jag har blivit kritiserad för hur min son beter sig och hur jag beter mig med honom. Det har varit och är jobbigt för det är oftast okunnighet och oförståelse från de andra personernas sida.

Vi förstår av att läsa det här vilken jobbig situation det kan vara. Så hur ska vi göra för att förbättra, så inte föräldrar känner att de är ständigt kritiserade för vad deras barn gör? Helt enkelt genom att börja hos oss själva. Se till att du inte tänker ”mina barn och andras ungar”, och försök se situationen från den andre förälderns sits, kanske är det fullt förståeligt varför barnet skriker eller gråter då.